Problemet är felbehandling, inte brist på reglering

Tre psykologer kritiserar psykoterapibehandling på DN debatt men missar målet. Att människor blir sämre av terapi beror inte nödvändigtvis på att terapeuten inte är tillräckligt kunnig eller inte har rätt licens. I många fall är behandlingen helt enkelt fel.

Idag uppmärksammas problemet med försämring efter psykoterapi på DN debatt. Tre psykologer tar upp studier som visar att oönskade effekter av behandlingen inte alls är så ovanliga som man tidigare trott.

”… uppemot en tredjedel av de svarande anser sig ha fått nya symtom, sämre tilltro till sig själva och grusade förhoppningar om att de ska bli hjälpta. Likaså nämner kliniker att de har mött patienter som har försämrats under behandlingen men att kunskapen om negativa effekter är låg. Dessutom pekar våra resultat på att nästan 6 procent rapporterar förvärrade problem efter att ha avslutat sin behandling.”

Samma mönster syns i internationella undersökningar.

”Dessa rön bekräftas internationellt. Uppskattningsvis försämras 5–10 procent av alla patienter oavsett form av psykologisk behandling. En enkätundersökning bland tiotusentals patienter inom det offentliga sjukvårdssystemet i Storbritannien visar även att 5,2 procent upplevde bestående skadliga effekter av sin behandling.”

Hur förklarar man detta? Artikelförfattarna presenterar ingen förklaring men drar slutsatsen att hårdare reglering av vem som får behandla och mer resurser till psykiatrin är lösningen. Trots att det inte finns några som helst bevis för att icke licensierade terapeuter orsakar mer skador än licensierade.

Det finns åtminstone en annan förklaring. Omkring två tredjedelar, förmodligen ännu mer, av alla ME-sjuka får först en felaktig psykiatrisk diagnos, ofta utmattningsdepression. Denna behandlas med bland annat psykoterapi. Även läkare som känner till ME tror ibland att terapi och träning hjälper, trots att den teorin sedan länge är motbevisad.

ME-patienter har i åratal rapporterat att vi blir försämrade av den sortens psykoterapi som vi ofta ordineras — den som ska få oss att anstränga oss mer och glömma våra ”falska sjukdomsföreställningar”. Detsamma gäller många med fibromyalgidiagnos, även om de oftare klarar av träning än ME-sjuka. Den förklaringen nämns inte ens i artikeln. Eftersom en stor del av alla som har ME och fibromyalgi någon gång ordineras KBT och eftersom ME-sjuka och fibromyalgisjuka tillsammans utgör cirka 2,5-10 procent av befolkningen (beroende på hur man räknar och definierar) vore det inte märkligt om dessa 5-10 procent som anger att de blir sämre av psykoterapi helt enkelt är vi — ME- och fibromyalgipatienter som har uppmanats att anstränga oss mer än våra kroppar orkar och därmed får fler och värre symptom.

En mer kritisk syn på psykoterapibehandlingen är välkommen och nödvändig. Behandlingen har sin plats men används ofta som någon slags universallösning på alla möjliga sjukdomar, lite oavsett vilka symptom man har. Tyvärr är det ingenting som författarna tar upp. Det är möjligt att man, som de säger, skulle behöva se över vilka som arbetar som terapeuter men den försämring som människor rapporterar gäller så vitt vi förstår människor som genomgick etablerade behandlingar hos licensierade terapeuter. Om behandlingen är fel spelar det ingen roll hur kompetent terapeuten är. Särskilt i Sverige har vi i och med rehabiliteringsgarantin och dess efterdyningar behandlat mängder av människor som enbart haft somatiska symptom med psykoterapi. Många av dem var ME-patienter som enligt de studier försämras av ansträngning. Självklart syns det i den här typen av studier.

Vi måste sluta behandla somatiska sjukdomar som psykiatriska, och sluta försöka övertyga människor som lider av smärta och utmattning att de bara inbillar sig. Sluta sätta psykiatriska diagnoser på somatiska besvär och tro att människor mår bra av det. Det här är fundamentala problem i vården, ingenting som kan åtgärdas varken med hårdare regler kring vem som får behandla eller med mer resurser till psykiatrin.

Det är dags att ta tag i problemen nu.

En kommentar Lägg till

  1. nofu skriver:

    Viktig tema!
    En ting er at legene altfor lett sier «sikkert noe psykisk» når de ikke finner ut av symptomene, men det hviler også et ansvar på psykologene: kompetanse innebærer ikke bare å behandle psykiske sykdommer og evaluere behandlingen når pasienten rapporterer forverring, men også å kunne fastslå at foreliggende symptomer ikke er utrykk for psykisk uhelse. Jeg har lest om voksne pasienter som har hatt veldig traumatiserende opplevelser med terapi, før de til slutt fikk nevrologiske diagnoser som ADHD eller autisme/Aspergers; eller folk som får demens i meget ung alder, så ingen mistenker noe slik når vedkommende begynner å oppføre seg merkelig. For å øke pasientsikkerheten, må pasientene som ikke viser ønsket bedring etter en periode med terapi, automatisk utredes på nytt («second opinion»); idag får de ofte høre at det er deres egen skyld, og så blir de overlatt til seg selv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.