Andra sidan garderoben

Om patienten säger en sak och proverna en annan — vad ska läkaren tro? Professor Digory från Berättelsen om Narnia har en del att säga om den saken.

Följande scenario utspelar sig på en vårdcentral:

En patient berättar om sina symptom. Hon har ont, kan inte sova, är yr och orkeslös. Hon upplever att allt började med en infektion och hävdar bestämt att hon inte upplever några psykiska problem förutom nedstämdhet för att hon orkar så lite.

Läkaren tar sitt vanliga batteri av prover. Kanske sänkan, D-vitamin, elektrolyter och ett stimtest. Inget av dem visar något utöver det som anses normalt. Här verkar ohemult många läkare övergå till psykiatriska förklaringar.

I själva verket har läkaren två möjligheter. Antingen kan hen tro på människans berättelse eller på sina provresultat. Något av dem visar uppenbarligen fel. Eller? Inte nödvändigtvis. Den slutsatsen förutsätter att proverna med helt säkert visar om det är något fel i kroppen som kan orsaka symptomen och därmed

  1. att vi vet allting som kan gå fel i en människokropp och
  2. att vi alltid kan mäta det med vårdcentralens standardprover.

Inget av detta stämmer naturligtvis. Människokroppen är mycket mer komplex och proverna är begränsade. I bästa fall svarar på de frågor läkaren ställt. Men om frågorna är fel blir svaren lika fel. ME/CFS och fibromyalgi är bara två sjukdomar där dessa prover sällan visar någonting men där forskarna ändå hittar avvikelser när de gör andra prover.

Frågan läkaren bör ställa sig är alltså följande. Ska jag tro på en människa som berättar någonting för mig eller ska jag tro på att mina fem-sex prover visar ett korrekt resultat och dessutom utesluter alla problem?

De flesta läkare verkar kunna svara snabbt på den frågan — vi tror på proverna såklart! Man kör på ett enkelt ”Computor says no!” i stället för att (som t ex den nystartade föreningen för narrativ medicin förhoppningsvis förespråkar) Då undrar vi: är det rationellt att utgå från att människor ljuger eller är psykiskt sjuka bara för att vi med våra begränsade resurser inte kan bevisa det de berättar?

Professor Digory i Berättelsen om Narnia har en härlig rant om just det här, se videon nedan. Lucy har hittat en port till ett magiskt land (Narnia) i en garderob. Hennes syskon tror henne inte och har börjat anta att hon är galen. De ber professorn om hjälp och han ger dem en lektion i logik. (”Logic! Why don’t they theach logic at these schools?”)

De drar slutsatsen att Lucy förmodligen talar sanning. (Vilket hon också gör — det finns verkligen ett magiskt land i garderoben.) Trots fiktionen passar analogen. Människokroppen är en hel värld som till största delen fortfarande är dold för oss. Att visa respekt för det och för människors upplevelse är inte bara klokt, det skulle kunna få fantastiska konsekvenser för läkarvetenskapen och människors möjlighet att återfå eller slippa bli av med sin arbetsförmåga. De norska cancerläkarnas framgångar är bara ett exempel på vad som kan hända när läkare faktiskt lyssnar på och tror på sina patienter. Och med det lämnar vi scenen till professor Digory och barnen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.