Är stressen verkligen boven?

Vi säger att stress ligger bakom vågen av kroniska sjukdomar. Men är vi säkra på att det är så det hänger ihop? Eller behandlar vi enligt en teori som inte stämmer?

Det är en allmän sanning som de flesta skriver under på. Orsaken till att så många har kroniska sjukdomar idag är stress — ett pressat arbetsliv, ständig uppkoppling och delat ansvar för familj och barn. Att människor sitter still, inte tränar och äter fel anses också vara en stor orsak. Slutsatsen gäller även på individnivå. I princip alla patienter med kroniska sjukdomar har fått höra att de bara är stressade, att de behöver ta det lugnare och ta antidepressiva eller gå i terapi. Att de måste börja träna och äta bättre. Ansvaret läggs på individen själv, hon eller han har helt enkelt levt fel. Det är behändigt, men är det sant?

Många av oss som blev kroniskt sjuka levde inte särskilt stressade liv. Vi åt bra och tränade. Ändå blev vi sjuka. Andra svarar förr eller senare ja på läkarnas frågor om stress. Om man svarar nej första gången får man ofta samma fråga gång på gång, eller så drar läkaren helt enkelt sina slutsatser ändå. Patienten förstår inte att hen var stressad men det måste ändå vara orsaken. Varför skulle hen annars vara trött och sjuk trots att de tre-fyra blodproverna inte visar någonting? Det ständiga pratet om stress kan, som Wilshire och Ward påpekar, göra att patienten till slut viker sig för överheten och tänker att de nog har rätt och att man kanske var lite stressad. Det var ju den där konferensen, och sedan hade vi ju flyttat. (Men kan man få feber av stress?)

Om vi tar bort de som inte upplevde att de var stressade och de som ”hittar” stress eftersom de letar så noga, då återstår de som blev sjuka efter en period som verkligen var stressig. Är vi säkra på att stress är orsaken där? Nej. Dels har vi bara ett tidssamband, ingen mekanism. Dels kan stress faktiskt vara ett symptom snarare än en orsak.

Inom vetenskapsteorin använder man begreppet mellanliggande faktor. Det är något som ligger mellan orsak och verkan och är en del av båda.

Orsak –> mellanliggande faktor –> konsekvens

Om man inte ser orsaken kan det se ut som att den mellanliggande faktorn är orsaken, när den egentligen bara är en katalysator, en möjliggörare, för något annat. Ingenting säger att stress inte ”bara” är en mellanliggande faktor. Det finns ett antal fysiologiska mekanismer som kan göra människor mer stresskänsliga. Tänk om stressen bara är en bricka i mitten av dominospelet?

Orsak X –> stressreaktioner trots normalt liv –> sjukdom

Vården har ägnat de senaste två decennierna till att testa teorin om att stress och stillasittande ligger bakom de kroniska sjukdomarna. Med hjälp av rehabiliteringsgarantin fick tusentals människor som led av utmattning och värk KBT-terapi och träning på recept. Det fungerade inte, rehabiliteringsgarantin blev ett fiasko. Behandlingen funkade inte. Den behandling som man anser fungerar mot stress fungerar inte mot kroniska sjukdomar som ME, fibromyalgi etcetera.

Så varför håller vi fast vid vårt stressparadigm? Varför erbjuder vården fortfarande KBT, träning och antidepressiva — och inget annat — när vi vet att det inte fungerar? Brist på alternativa förklaringar? Rädsla för kostnaderna om patienterna faktiskt behöver utredas?

Om jag till exempel utredde hur vården skulle kunna anpassas bättre till dagens behov, hur patienter skulle få mer inflytande över vården eller hur vi skulle kunna minska sjukskrivningskostnaderna — då skulle jag kasta mig över alternativa förklaringar. Vi kan inte hålla fast vid en icke bevisad teori som inte tycks innebära några lösningar och tro att vi ska lösa problemen.

Svaret på frågan om varför kroniska sjukdomar tar så mycket mer av vårdens resurser idag än för 40-50 år sedan står säkert att finna i skillnaderna i livsmiljö då och nu. Men ständig uppkoppling och stillasittande är bara två av väldigt många sådana skillnader.

Ett första steg är att sluta behandla denna stora och växande grupp kroniskt sjuka människor illa. Men vi måste göra mer än så. Det är dags att släppa paradigmet att stress är den stora orsaken till kroniska sjukdomar och börja titta på andra orsaker. Det är dags att lösa problemet.

En kommentar Lägg till

  1. Merida skriver:

    Detta kan vara den viktigaste text jag läst i år.

    (Fragment av tankarna här har jag kommit fram till på egen hand men jag har inte kopplat ihop det på det här sättet eller drivit det så långt som du/ni.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.