De ensamma bowlarna

Bloggaren funkisfeministen är en av alla dem som tvingas slåss med Försäkringskassan. Hon skriver så här på Twitter:

”Att nekas sjukpenning gör svårt sjuka människor ännu sjukare. Det är en form av våld. Jag kommer aldrig glömma eller förlåta det som sker nu”

Så är det för mig. Någonstans jobbar jag med förlåtelsen, för min egen skull. Men ingen av oss glömmer.

De åren, när jag var så sjuk att jag inte kunde stå upp och handläggarna på Försäkringskassan krävde intyg efter intyg, resa efter resa. När de frågade ut min dåvarande pojkvän om vårt sexliv och frågade min mamma när hon trodde att jag skulle dö. När de sa att jag inte var sjuk, att jag som älskade och sörjde mitt jobb skulle sluta låtsas, att jag måste förstå att sjukförsäkringen inte är något för mig. De åren sitter djupt i mig. De orden, uttalande av officiella representanter för svenska staten, går inte att glömma.

Det som mötte oss när vi var som svagast var inte den utsträckta hand vi lärt oss att tro på. I stället fick vi rättsvidriga och motstridiga beslut, mobbning och total likgiltighet inför att alla ansträngningar de krävde gjorde mig ännu sjukare. Inför att mina föräldrar inte både kunde jobba, ta hand om mig på heltid och slåss mot Försäkringskassans jurister.

Det märks ibland, oftast i samtal med andra som inte har den erfarenheten. Deras tillit till samhället är en annan. Deras trygghet, förvissningen om att de kommer att få hjälp om de behöver den (Vi bor ju i Sverige!) sitter lika djupt som min otrygghet, min tillitsbrist. Deras ”vi” är starkare än mitt. Det är inte en vårdskada men vi kanske kan kalla den sjukförsäkringsskada? Min läkare på den tiden vittnade om att många av hans patienter precis som jag blev sämre av ansträngningen, stressen och den ibland regelrätta mobbning som handläggarna på Försäkringskassan utövade. Det verkar ha blivit värre sedan dess. Vem ändrar på det? Vem tar ansvar? Hjälper det att påpeka att det inte bara påverkar oss?

Statsvetaren Robert Putnam skrev om tillit till samhället i sina böcker Making Democracy Work och Bowling Alone. De blev klassiker. Teorin var att just större tillit som fanns mellan människor och till samhället, desto bättre fungerade demokratin. Om han har rätt, vilket många tror att han har, vad gör då Försäkringskassans beteende med vårt samhälle? Med vår demokrati? För vi är ganska många som har gått igenom det här nu. Uppåt hundratusen utförsäkrade sedan årsskiftet 2009/2010. Lägg till det alla som faktiskt fick sin sjukpenning men fick gå igenom ovanstående innan dess. Lägg till alla våra nära och kära, vänner och bekanta. Och de som läser medias rapportering om dödssjuka som utförsäkras.

Min familj är en vanlig socialdemokratisk arbetarfamilj som har litat på samhällsbygget och staten sedan generationer tillbaka. Kampen med Försäkringskassan har inte lämnat mycket tillit. Jag, som tidigare gav ganska höga betyg till samhällsinstitutionerna i SIFO- och SOM-undersökningar, är inte längre så säker. Om Försäkringskassan behandlade mig så här, hur behandlar andra myndigheter andra människor? Hur kommer de att behandla mig om jag måste ha med dem att göra? Vilka delar av vårt system är egentligen rättssäkra? Och hur kommer det sig att ingen gör något åt problemen? Vem representerar egentligen oss? Min familj har börjat ställa samma frågor.

Det är dags att någon undersöker kostnaderna, inte bara vinsterna, av den sjukförsäkringspolitik som Sveriges politiker har valt att föra. Vad händer när vårt ”vi” löses upp? Sverige är ett av Putnams föregångsländer, ett land där tilliten till andra människor och till offentliga insitutioner är hög. Vi har bestått av människor som bowlar tillsammans. Men om vi slutar finnas där för varandra när vi behöver varandra som mest, då kommer den tilliten att försvinna. Och därmed en viktig bas för vår demokrati.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.