Vilken är din smärtmening?

När läkarna sa att min sjukdom var psykisk valde jag min vanliga go to-lösning — jag läste på. Psykologi, självhjälpsböcker, mindfulness, meditation. Jag provade och läste, läste och provade. Den perioden gav mig, om inte hälsan, ändå ganska mycket. Som det här med smärtmeningar.

Jag är inte helt säker på om det var Åsa Nilsonne, men någon skrev att vi bara tar åt oss av anklagelser om saker vi redan anklagar oss själva för. På samma sätt som en stämgaffel som vibrerar vid vissa toner tar vi åt oss och känner smärta när vi upplever, sant eller falskt, att människor kritiserar oss för vissa saker. Vilka de sakerna är beror på vad vi, medvetet eller omedvetet, kritiserar oss själva för.

Om någon till exempel skulle kalla mig för jävla svartskalle skulle jag bara tycka att personen är dum i huvudet. Det begreppet har ingen historia i mig, med mitt blonda hår och bleka hy. Det rör inte vid någonting i mig.

Som kroniskt sjuk har jag andra saker som gör ont. Ett par delar jag nog med de allra flesta i samma situation. Det handlar om beroende, om att man är en börda och om att inte bli trodd.

Man kan koka ner den här känsligheten, självkritiken till korta meningar. Om du har dålig självkänsla är kanske din smärtmening ”Du är värdelös.” Om du tvivlar på din förmåga som förälder är den kanske ”Du är en dålig förälder.” Mina smärtmeningar, de slutsatser som jag lätt drar om mig själv och som det därför gör så ont när andra rör vid dem skulle i så fall bli:

”Du är för jobbig.” En kronisk sjukdom som ME går inte bara ut över den som är sjuk. Den drabbar i högsta grad närstående. I mildare fall påverkar den ekonomi och möjligheter att resa. I andra fall är det allt från boende och möjlighet att bilda familj till att personen behöver hjälp att duscha. Särskilt när vården inte ställer upp. Lägg på det all osäkerhet och all rädsla. Att man ska upplevas som för jobbig, att de närstående inte ska orka är en vanlig rädsla bland kroniskt sjuka.

”Du inbillar dig.” Att inte bli trodd när man berättar om något så privat som ens egen kropp gör ont. Vi som har ME har upplevt det från början. Vårdpersonal, myndigheter, kanske även arbetsgivare, vänner och familj har sagt att vi inbillar oss. Den smärtan sitter djupt.

Det problematiska med det här är väl att vi ofta, kanske omedvetet, söker bekräftelse på att vår självkritik stämmer. Därför är det lätt att höra de här meningarna även där de kanske inte riktigt finns.

Att koka ner sina egna och andras rädslor till smärtmeningar kan kanske hjälpa oss att förstå oss själva och varandra bättre. Att förstå på vilket sätt vi behöver bekräftelse och trygghet och varför vi reagerar som vi gör. Varför tillit är så svårt när det gäller vissa saker. Det kan hjälpa oss att komma vidare, både i vår personliga utveckling och i våra relationer. Smärta är en ledtråd. Eller som min gamle husgud, Tomas Andersson Wij, sjunger:

”Monstret under sängen
en gång fiende, nu vän
är där för att ge dig
lösningen på gåtan.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.