Varför man inte kan vara både skeptiker och feminist

 
Internationella kvinnodagen till ära tar vi upp ett skammande av kvinnor som är vanligt även bland människor som kallar sig feminister.

Att vara skeptiker innebär att tvivla, vilket förstås är sunt. En kritisk, balanserad blick är en stor tillgång. En skeptikerrörelse skulle kunna ge nya perspektiv när debatter gått i stå och vara pionjärer när studier visar att gammal kunskap inte längre gäller. En vitaliserande, klarögd och sansad röst i förvirrade debatter. Dagens skeptikerrörelse, som i Sverige går under det något missvisande namnet Vetenskap och folkbildning (VoF) har blivit något helt annat. I stället för den voice of reason de utger sig för att vara har de blivit en slags internetbaserad mobbningsgrupp, ett gäng aggressiva mansplainers av olika kön som verkar mer intresserade av att hata och skamma än av vetenskap. De försvarar sin extremt förenklade bild av vetenskap med en frenesi som snarast påminner om något religiöst. VoF verkar utgå från att allt som inte bekräftats i upprepade RCT-studier helt enkelt inte finns (det vill säga det uppkommer först när det bekräftats) och att allt som forskare som genomfört RCT-studier anser sig ha bekräftat stämmer, helt oavsett kvaliteten på de studierna. Inställningen är snarare naiv än vetenskaplig.

VoF har fått en hel del kritik (se till exempel kommunikationsforskaren Per Anders Forstorp och före detta medlemmen Christine Öberg). Mer om den en annan gång.

Vilka drabbas av VoF:arnas framfart? Kvinnor. Det är kvinnor som får sjukdomarna som det knappt forskas på och som skeptikerna därmed hävdar inte finns. Det är kvinnor som ignoreras i vården och till slut blir desperata nog att prova allt för att få må lite bättre. Det är kvinnor som arbetar med komplementär- och alternativmedicin.

Vi tittar lite närmare på fenomenen.

Det är kvinnor som använder alternativa metoder. Ett par sociologer studerade varför det är så. De drog slutsatsen att det beror på att kvinnorna försöker locka fram en ”inre gudinna”. Det faktum att det är kvinnor som inte får någon hjälp i vården, att det forskas mer på manligt håravfall än på vanliga kvinnosjukdomar som ME/CFS och fibromyalgi tycks författarna inte ha sett som en möjlig orsak. De verkar över huvud taget inte ha övervägt möjligheten att dessa kvinnors val faktiskt inte är flummiga utan rationella. Skeptikerrörelsen gör samma misstag.

Det är kvinnor som får sjukdomar som, trots att forskningen numera finns, fortfarande möts av likgiltighet inom vården och råa asgarv inom skeptikerrörelsen – ME/CFS, fibromyalgi, lymfödem etcetera. Endometrios-sjuka börjar få upprättelse nu men har i många år diagnostiscerats med det man kallade ”kronisk bäckenbottenmärta”, ett tillstånd som man ansåg var psykosomatiskt. (Så sent som förra året beslutade Västra Götalandsregionen med miljöpartisten Nicklas Attefjord i spetsen att man skulle behandla endometrios som en psykosomatisk sjukdom. Efter protester från patientföreningar ändrade de sig.) Människor med de här sjukdomarna kan gå till tio olika läkare och bara få höra att de ska gå hem och lära sig leva med utmattningen, smärtan och yrseln. Att det inte finns något man kan göra och att det för övrigt förmodligen inte behövs eftersom besvären är psykosomatiska.

Vad skulle du göra om det drabbade dig? Skulle du ge upp och vänta på att det skulle börja forskas? Eller skulle du trotsa dina fördomar och leta vidare? Många väljer det senare och blir därmed måltavlor för skeptiker som anser att de är offer, lurade och att alla förbättringar de upplever är enbart placebo. (Fram till dess att de bekräftats i en RCT-studie, förstås. Då ”finns” effekterna plötsligt. Men vem finansierar stora studier på örter?)

Kvinnor dominerar även utövarsidan, de är experter på örter, kiropraktik, vitaminer och mineraler. Allt som oftast hamnat där för att de själva eller en närstående blivit sjuk men inte fick någon hjälp i vården. Skeptikerrörelsens hatobjekt nummer ett är alltså sjuka kvinnor och de kvinnor som hjälper dem. Är det ett sammanträffande?

Många av dem som hoppar på skeptikerrörelsens skamtåg, som skrattar åt sjukdomar man anser inte finns och behandlingar man hävdar är påhitt, kallar sig feminister. Det må vara socialt accepterat att skratta åt dem men är det särskilt feministiskt att utgå från att dessa kvinnor inbillar sig sina symptom och dessutom är okunniga och lättlurade offer för onda alternativterapeuter? Att skratta åt kvinnor som inte får någon hjälp i vården? Inte särskilt.

Det är lätt att vara skeptiker när man är frisk. När man själv aldrig har varit desperat nog att testa allt. Du som skrattar åt detox och vitaminbehandling, du tycker kanske att du ställer dig på de svagas sida. Det gör du inte, det är precis tvärtom.

Låt dem som testar alternativa behandlingar vara. Låt dem behålla rätten att tolka sin kropp och sina reaktioner. Oavsett vilken din egen åsikt är. Sluta skratta åt dem. Och fokusera i stället på att skapa en vård och forskning som tar kvinnosjukdomar på allvar och som behandlar kvinnor som fullvärdiga medborgare. Dit är det nämligen väldigt långt.

2 kommentarer Lägg till

  1. Fredrik skriver:

    Intressant perspektiv, men jag håller inte med. Eller snarare tycker jag att en del av det du tar upp är problem som är värda att belysa, men håller inte med om generaliseringen att dessa är dominerande.

    Det som du kallar naiv syn på forskning är något som absolut förekommer bland de som kallar sig skeptiker, men min bild är inte att dessa personer är i majoritet inom skeptikerrörelsen och de har ju också missförstått vad skepcisism går ut på. Sen finns det en grabbighet inom skeptikerrörelsen. Den är ett större problem. Tyvärr är de flesta aktiva män och det finns behov av ett aktivt jämställdhetsarbete.

    Det är självklart fel om man attackerar människor som desperat söker behandling, men att avslöja scharlataner som sysslar med homeopati eller påstår att örter botar cancer är ju att ställa sig på de sjuka och desperatas sida. Det är dessa som drabbas av falska behandlingsmetoder.

    När det gäller psykosomatiska sjukdomstillstånd så vill jag invända mot att kalla dem för inbillade. Det är ju att förringa problemen som för den drabbade upplevs som absolut verkliga och inte inbillade.

    Slutligen då. Det finns mycket bra forskning och kunskap om jämställdhet samtidigt som det finns antifeminister och jämställdister som jobbar mycket med alternativa fakta. Där finns potential för skeptiker att granska dessa påhitt. För mig går det hand i hand att vara skeptiker och feminist.

    1. admin skriver:

      Det är säkert så att skeptikerrörelsen ser annorlunda ut inifrån och att det finns människor som försöker motarbeta problemen. Jag har aldrig varit medlem. Men det hjälper inte dem som drabbas. Uppenbarligen tar man inte problemen på tillräckligt stort allvar. Sedan tror jag att dessa medlemmars inställning är ett uttryck för den vetenskapssyn som finns inom VoF, snarare än en förvridning av den. Även beskrivningarna på hemsidan är förenklade, saknar förståelse för vad vetenskap är och för kunskapens gränser. Det är ett grundläggande fel i föreningen, inte några medlemmar som löper amok.

      Angående psykosomatik kan man förstås problematisera begreppen. Men när man sätter psykosomatisketiketter på somatiska problem gör det inte så stor skillnad vilka ord man använder. Om/när det verkligen rör sig om psykosomatiska besvär (hur man nu bevisar det) är det en annan sak.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.