Tack för perspektiven

Jag har ställt mig samma fråga ofta genom åren. Nyligen frågade en vän mig samma sak: ”Hur sjutton kan det här hända?” PACE-studien, bemötandet av ME-sjuka i vården, det faktum att tusentals svenskar är svårt sjuka men inte får någon hjälp alls. Det är som att ramla ner i Alices kaninhål.

Då slog det mig — att det här händer nog hela tiden. Det är bara det att jag och min vän, som fram till att vi blev sjuka var hyfsat priviligerade människor, som fortfarande är det på många sätt, nästan alltid har befunnit oss på andra sidan. Vi gör det fortfarande. Sidan där skandalerna, orättvisorna och galenskaperna inte riktigt syns. I många andra frågor har vi ingen egen erfarenhet och utgår därför från att experterna har rätt, att de som protesterar inte vet sitt eget bästa. Säkert var det så många säkert såg på hela PACE-skandalen tills det visade sig att patienterna faktiskt hade rätt.

Det får mig att tänka till. Om jag missade det här, om jag trodde att sånt här inte kunde hända, vad är det mer jag missar? I vilka frågor litar jag på forskningen och den gängse uppfattningen när jag i stället borde lyssna på människors erfarenheter? Vad är egentligen rätt och vad är fel? Det gör mig ödmjuk inför hur mycket jag faktiskt inte har en aning om. Åsikter, ja, men egentligen ingen aning.

Så tack ME, tack för perspektiven. Något kan man tydligen ha den här sjukdomen till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.