Sjuka perspektiv

Virginia Woolf, som själv var sjuk under stora delar av sitt liv, förundras i sin ”On Being Ill” över att sjukdom inte får mer uppmärksamhet i litteraturen.

Min översättning:

”Med tanke på hur vanlig sjukdom är, hur enorm den spirituella förändring som den medför, hur chockerande, när hälsans ljus falnar, de oupptäckta länder som då träder fram, vilka ödeland och själsliga öknar en liten släng av influensa frambringar, vilka bråddjup och ängar överströdda med lysande blommor en liten temperaturhöjning avslöjar, vilka urgamla och förhärdade ekar som dras upp med roten inom oss i sjukdomens handling (…) tycks det mycket märkligt att sjukdom inte har tagit sin plats bredvid kärlek, strid och svartsjuka bland litteraturens huvudsakliga teman. Romaner, skulle man kunna tro, skulle ha ägnats åt influensa; episka dikter åt tyfus; oder åt lunginflammation, dikter åt tandvärk. Men nej; med få undantag – De Quincey försökte med något liknande i The Opium Fater; det finns nog en bok eller två om sjukdom utspridd bland Prousts sidor – litteratur gör sitt bästa för att behålla fokus på sinnet; att kroppen är ett blad av enkelt glas genom vilket själen ser rak och klar ut, och, förutom en eller två passioner så som begär och girighet, är ingenting, försumbar och icke existerande. Det är precis tvärtom.”

Förklaringen är väl att sjukdom betraktas som något som man bara tänker på om man måste. Det anses inte vara ett särskilt attraktivt ämne. Eller som en redaktör på en svensk småstadstidning sa när en frilansare försökte pitcha ett reportage om en ME-sjuk kvinna: ”Har berättelsen ett lyckligt slut? Den måste ha ett lyckligt slut, annars är vi inte intresserade.” (Det blev inget reportage.)

Är kroniskt sjuka människors perspektiv relevanta? Har de underhållningsvärde? Läsvärde? Jag vill tro det, av flera skäl. Först och främst det uppenbara: vi berättar om något som kan drabba vem som helst, när som helst. Våra berättelser beskriver framtiden för miljarder människor. Alla som lever länge nog blir kroniskt sjuka. Men sjuksängsperspektivet är kanske mer generaliserbart, giltigt för fler, än så. Sjuka människor ser samma samhälle som friska men genom en lins av beroende, utsatthet och ofta desperation. Så mycket ställs på sin spets och man ser saker man annars hade missat. Utsikten från sjuksängen innehåller viktig information för samhällsbyggare och samhällsförändrare.

En amerikanskt företag har försökt föra samman hela ”sjuk”-communityt i enda sida. Sidan heter The Mighty, ”Den mäktiga”, ett passande namn när det handlar om sjukdom. Där delar människor som själva lever med sjukdom med sig av sina erfarenheter och perspektiv — och det är stundom riktigt bra. De har fått en del kritik och jag kan inte riktigt avgöra vad som är vad i konflikterna. Men initiativet är intressant. Att lyfta fram det gemensamma, den gemensamma erfarenheten och de gemensamma behoven. Att vända utanförskap till tillhörighet och se det värdefulla i våra erfarenheter.

Ännu skrivs inte särskilt många romaner om sjukdom och de konsekvenser de får för människor liv och världssyn. Eller publiceras de bara inte? Vem vet, men om Woolf hade levt idag hade hon kanske skrivit på The Mighty.

En kommentar Lägg till

  1. Anja Olergård skriver:

    Intressant tanke, jag som nästan har litteratur som yrke har inte ens tänkt den. Bara inbillningssjuka eller m a o löjliggörande av s k sjuka verkar intressant. I Sonen av Jo Nesbø lär det vara med en person som har ME.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.