Reaktioner och rationalitet

Jag sitter på två stolar på föräldrarnas altan. Halva kroppen är instoppad i en sovsäck. Frisk luft flödar ut och in ur mina lungor och jag njuter. Nu, mitt på dagen, när grannarna inte eldar brukar jag passa på. Röken verkar göra mig dålig i magen. Precis som parfymer och allt möjligt annat gör numera. Att undvika allt är ett detektivarbete och ett heltidsjobb. Ett till. Överkänsligheterna går ut över min partner, hans barn, mina föräldrar och vänner. Min familj. Så många platser jag inte tål längre, så mycket de måste tänka på, anpassa sig till.

Pappa står i köket och steker lax. Nyss pratade vi om en granne som är alkoholist. Om att de andra i området tycker att han är en idiot, att det väl bara är att sluta dricka. Att han och mamma som arbetat med missbrukare har en annan syn, att de tycker synd om honom. För ett år sedan stod han här på altanen, berättade att han hade fått ett nytt jobb och skaffat ny bil. Nu står det en gammal skrothög på uppfarten och ingen ser röken av honom utom när han köper öl i närbutiken. Vi pratar om det, vilken skitsjukdom det är, det också. Och om hur människor tenderar att utgå från att andra fungerar precis som de själva. Om de drack för mycket en helg skulle de inte fortsätta. Så varför gör han det? Han måste vara dum i huvudet som gör ett sådant val.

Den där föreställningen att människor alltid väljer. Att andra människors erfarenheter inte sträcker sig utanför ens egna, att vi kanske är olika på utsidan men precis likadana inuti, i huvudet och resten av kroppen. De, och slutsatserna man drar av de övertygelserna, är roten till många av mänsklighetens problem. Så mycket oföreståelse och hat föds där. Så mycket nonchalans. Ignorans, sa Emma Goldman, är vårt samhälles mest våldsamma element.

Jag tror att människors handlingar i allmänhet är rationella eller åtminstone möjliga att förstå. Oftare än man tror är de kanske helt självklara. Men bara om man tar hänsyn till deras förutsättningar, förutsättningar som oftast är dolda för betraktaren. Och väljer att lyssna. Men vem orkar lyssna på sjuka människor? Läkare och journalister är väl ungefär lika stressade numera. Det finns ingen som tar sig tid. I stället tyr man sig till enkla svar, snabba lösningar. En av dem är den om inbillning och irrationalitet, att människor inte är tillräkenliga. Då slipper man lägga tid på att gräva i de riktiga problemen.

Jag läser senaste numret av Vi Läser. Där är en intervju med Sara Stridsberg. Hon säger att hon längtar efter tystnaden.

”… alla skriker så högt just nu och verkar så övertygade om allt. Då längtar jag efter total tystnad. Den tystnad som uppstår när man faktiskt inte vet, när man måste tänka.”

Att erkänna att man inte vet, att man inte förstår. Men att man skulle kunna göra det. Om man tänker och lyssnar. Kan vi inte göra mer av det? Vad skulle hända då?

Så tänder grannarna på. Röken letar sig in över altanen och jag samlar ihop min dator, min tidning och mitt te och sovsäckspromenerar in genom ytterdörren. Katten följer med. Lite rök, tänker kanske någon, jag kastar mig in för att undvika lite rök. Hur ser mina handlingar ut utifrån, för någon som inte känner av reaktionerna i min kropp? Är de rationella?

Det går bra att vara skeptiker när man är frisk. Jag var det. Jag tänkte att människor var lite schåpiga, att överkänsligheter och utmattningssjukdomar var ett tecken på psykisk svaghet. Jag hade inte upplevt det själv. Så började min kropp konstra. Och sedan dess ligger jag här, med en helt annan utsikt. Jag ser horder av frustrerade människor som skriker på hjälp och som inte kan uttrycka sig, som är arga och hävdar saker som verkar orimliga. Jag ser de sansade, utbildade experterna som svarar dem. Och inser, gång på gång, att det är mobben som har rätt. Min kropp säger samma sak som deras. Den reagerar på småsaker, den slutar fungera trots att vårdcentralen inte hittar några fel. Efter år av läsande vet jag, åtminstone till stor del, varför. Det finns förklaringar för den som orkar leta. Men vem gör det? Det är inte jag som ser rationell ut, det är människorna som säger att jag inbillar mig. Och vad kan jag göra åt det? Ingenting.

Jag sneglar på intervjun med Stridsberg och längtar. Längtar efter att läsa vanliga böcker, efter att skriva och läsa och leva slippa tänka på behandling, på tillskott, på att undvika allt jag inte tål. På att vila, på att hålla nere pulsen. Efter en kropp som bara funkar så att jag kan göra annat. ”Gör det bara”, sa psykologerna när de trodde att de skulle göra mig frisk. ”Tänk på annat så blir du frisk.” Men att sluta ta hänsyn till, att sluta se efter min kropp på alla dessa sätt slutade i krasch. Jag blev bara sjukare. Jag blev jätteyr, hjärtat bankade, mjölksyran gjorde det omöjligt att lyfta ett glas ens. Det här går inte att strunta i, jag måste lösa mina problem.

Så jag tar upp ytterligare en bok om behandling, en bok om hur jag kanske skulle kunna bli bättre från min sjukdom och få tillbaka lite av mitt liv. För min skull, för min familjs skull. Att frisera den kampen, att se till att den ser rationell ut i andras ögon, det har jag faktiskt inte tid till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.