Rädslan för mellanlandet

Den svåraste formen av ME/CFS har beskrivits som en levande död. När man är så sjuk att det enda man kan göra, det enda vi förknippar med liv, är att existera. Hjärtat slår, om än oregelbundet och för hårt. Andningen fungerar, om än tung och ansträngd. Medvetandet finns där, liksom till ingen nytta. Lidandet är ett ständigt illamående i varje cell, en evighetslång spya. Huden är en mur man inte kan ta sig utanför.

Rädslan för döden krymper i jämförelse. Jag vill inte att mina närmaste ska vara ledsna. Jag vill leva resten av mitt liv. Det är så mycket jag vill göra, se, vara. Men rädslan för döden är snarare en sorg, över förlust och över att mina anhöriga ska må dåligt. Inför försämringar känner jag något annat.

Har man varit nära några gånger sitter skräcken djupt. När det kommer till mellanlandet är jag som en strykrädd hund. Jag vill inte, gör vad som helst för att få slippa. Som Anthony and the Johnsons sjunger

”Oh I’m scared of the middle place
Between light and nowhere
I don’t want to be the one
Left in there, left in there”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.