Jag låg som Bjørnar

Idag skriver Expressen om svårt ME/CFS-sjuke Bjørnar som har legat i ett mörkt rum i elva år. Han 40 år och har aldrig sett en smartphone.

Man blir inte lite småsjuk av ME/CFS. Även de vi kallar lindrigt drabbade har ofta svårt att arbeta och många kan inte lämna hemmet. Några ligger som Bjørnar gör. Jag var en av dem.

Det var inte i elva år eller ens i ett. Det var några månader till och från när jag var som sämst och inte fick tillgång till min B12-behandling. Det är svårt att beskriva hur det är men jag försökte här.

Idag kan jag vara uppe en stund varje dag, ha relationer, läsa och skriva kortare stunder. Det är fantastisk livskvalitet för mig men med ME/CFS finns inga garantier. Jag är livrädd att hamna där igen. Vetskapen om att det kan hända är som att leva med ett stort Ingenting flåsandes i nacken. Ett ingenting som slukar hela livet, allt och alla man älskar.

Jag hoppas att vi får hjälp. Snart. Att inte bara forskningen utan även inställningen bland sjukvårdspersonal förbättras. Att det leder till en framtid där ingen behöver ligga i mörka rum utan att få hjälp. För Bjørnars skull, för alla andra som ligger där, för alla som är på väg och för oss som lever varje dag med rädslan att hamna där igen. För min egen. För det må finnas många helveten på jorden, men att ligga instängd i sig själv i år är nog ett av de värsta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.