Det viktigaste du kan säga

Det finns tre ord som vi som lever med ifrågasatta kroniska sjukdomar behöver höra. De fungerar som bekräftelse, motkraft, som fast mark i en skakig värld.

Om du har sett en älg och berättar det för din arbetskamrat, som svarar ”Jaha, det tror jag inte på”, då kanske du blir förvånad eller lite stött. Tycker att det var en märklig person. Men på de flesta gör det inte ont i själen. Om du berättar för en person du känner väl att du har sett en älg och hen inte tror dig, då tycker du kanske att det är konstigt men funderar inte så mycket mer på det. Älg eller inte, personen ifrågasätter i och för sig din iakttagelseförmåga men att ha sett en älg är inte särskilt viktigt för dig som människa, så du låter det passera.

Annat är det om du berättar något personligt. Som att du mår dåligt av någonting. Sådant berättar man väl sällan för obekanta (förutom läkare och myndighetspersoner, och de är specialfall eftersom de har makt över ens liv), däremot för människor som står en nära. För familj och nära vänner. Om de inte tror dig gör det ont.

Det här är kanske svårt att förstå för människor som levt lite mer vanliga liv, där ifrågasättanden på den här nivån inte är så vanliga. Man kan väl tycka olika om sakfrågor? Man kan väl respektera att människor tycker annorlunda utan att det påverkar relationen? Men har du varit med om det många gånger, så många att du gång på gång ifrågasatt dig själv och undrat över ditt eget vett och din egen förmåga att förstå och avgöra saker, då når sådana kommentarer djupt. Ont, det gör ont, det gör ont.

För många slutar det med att de distansierar sig från andra människor. Man slutar berätta, ens för sina närmaste. Man håller saker för sig själv och det skapar ett smärtsamt tomrum inuti. En otrygghet. Och det är de som är starka nog att fortsätta tro på sin egen fattningsförmåga. Många andra ifrågasätter sig själva resten av livet och lever därmed med djupa sår i den viktigaste av alla relationer — den man har med sig själv.

”Jag tror dig” är ett av det viktigaste budskap man kan ge en människa med en ifrågasatt sjukdom. Det går med ord, det går med handling. Det får oss att känna oss trygga, accepterade och minskar risken att vi agerar destruktivt mot oss själva genom att inte acceptera våra begränsningar. Det ger en slags frihet som betyder mycket i ett liv som ofta är väldigt begränsat.

Vissa tycker att det finns viktigare saker. Till exempel deras egna åsikter och teorier, deras egen självbild, som den att de minsann är rationella och skeptiska individer som bara tror på sådant som är bevisat i vetenskapliga studier och förkastar allt annat. Eller så har de det bara inte  i sig, förmågan att se sina egna begränsningar och respektera att vi inte alltid kan deducera oss fram till vad en annan människa upplever. De avfärdar människor, till och med sina närmaste.

Att göra det är att ifrågasätta den människans intellekt, mentala hälsa, uppfattningsförmåga och i förlängningen hens människovärde. Det är att göra någon väldigt illa. Och vad gör du om tio år, när forskning kanske visar att hen faktiskt hade rätt? Som alla som skrattade åt MS-sjuka när MS kallades ”fakers disease”. Alla som anklagade mödrar för deras barns diabetes och schizofreni. Var är de idag? Ber de om ursäkt? Kan vi lära av deras misstag och acceptera att vi inte kom till världen för att döma varandra?

Vi är bara människor. Vi vet så lite och den forskning vi hyllar som allvetande och avgörande är minst lika bristfällig som vi.

Störst av allt är kärleken. Och att ge bekräftelse, att säga att jag tror på din upplevelse, det är att ge kärlek.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.