Bland fakta och foliehattar

En av de stora tragedierna här i världen är att vanliga människor som vet vad de pratar om ser ut som foliehattar bredvid experter som inte vet vad de pratar om.

En förutsättning för demokrati är kontroll över agendan (se Robert Dahls fem kriterier). Folket måste ha möjlighet att bestämma vilka frågor som ska debatteras och även ha möjlighet att föra upp nya frågor och perspektiv på agendan. Det finns många problem här (Dahl hävdar att det i själva verket inte finns några demokratier utan bara polyarkier). Ett av problemen är hur vi väljer vem vi lyssnar på.

Vanliga människor, i bemärkelsen genomsnittspersonen, låter inte som experter när de berättar om sina erfarenheter. De saknar förkunskaperna, språket och kanske framför allt den känslomässiga distansen. Träffar du någon som kan men inte vill ge dig det som skulle göra dig frisk, någon som har möjlighet men vägrar ge dig rätt till en dräglig ekonomisk situation, någon som insinuerar att du hittar på när du i själva verket berättar hur det är – då blir du arg. Den ilskan är inte strategisk men den är självklar och berättigad och gör inte ditt budskap mindre viktigt eller mindre värt att lyssna på. Ändå slutar många med just det. Är du arg är du mest jobbig. Särskilt om du inte kan tala för dig eller låter ilskan komma till uttryck i versaler och utropstecken. Den som blir förbannad eller inte kan formulera sig anses inte trovärdig.

Är det inte egentligen tvärtom? Människor som är arga och visar känslor, det är de som berörs av något. Att de berörs beror på erfarenhet. Människor som visar känslor är alltså de som vet vad de pratar om. Ändå tolkas det tvärtom: Känslorna och det faktum att alla människor inte är välutbildade och duktiga på att argumentera och uttrycka sig gör att vi inte lyssnar på dem som vi kanske borde lyssna på.

Vi lyssnar på de andra, på experterna. Trots att vi inte har några garantier för att de vet vad de pratar om, de heller. Det var inte länge sedan föräldrar till barn med diabetes typ 1 fick höra att barnen blev sjuka för att de hade fått för mycket godis. Att föräldrarna protesterade hjälpte inte. Fakta var fakta. Tills det inte var det längre.

Vi som har läst vid universitet och högskolor vet att en examen ingalunda är ett bevis på en sund människosyn, någon slags intelligens eller ens kompetens. Jag minns ofta ett besök på operan i Lyon där hela sällskapet glatt trampade omkring på de galler som utgjorde golvet högt ovanför salarna. Alla utom ingenjörsstudenten. ”Jag litar inte på ingenjörer”, sa hon. Det fick oss andra att tänka till lite.

En vän till mig som forskar på cancerläkemedel förklarade en gång vikten av att som forskare ha ett öppet sinne. Att guldkornen, de nya upptäckterna, ofta ligger begravda i områden där andra av någon anledning inte har letat. En sådan orsak kan vara att diverse charlataner som bara vill tjäna pengar tagit över ett ämne eller ett behandlingsområde och höjt det till skyarna som en slags bot mot precis allting. Eller förbisedda och därmed arga patienter som använder fel språk när de pratar om sina symptom och därmed antas somatisera. Vilken karriärinriktad forskare vågar låta sig bli förknippad med något sådant? Man slänger ut badvattnet, trots att det kanske finns ett barn där någonstans. En framgångsrik forskare, menar min vän, ser förbi sina fördomar och litar på fakta och argument. Sapere aude, helt enkelt.

Att vanliga människor som vet vad de pratar om ser ut som foliehattar bredvid experter som inte vet vad de pratar om, det är en av världens, vetenskapens och demokratins stora tragedier. Det bidrar inte bara till ojämlikhet utan även misstag och ineffektivitet eftersom den information vi använder när vi fattar beslut är onödigt ofullständig och vinklad.

Vad kan vi göra åt problemet? Det bästa vore kanske om vi alla kunde se till argumenten och inte så mycket till avsändaren. Men eftersom vi sparar energi genom en ytlig sortering lär det knappast hända. Kanske om vi använder en annan metod för sortering? Som den här: Nästa gång du hör någon i den allmänna debatten som är känslomässig, förbannad och uttrycker sig illa – lyssna lite extra noga. Det kan vara just där de nya och relevanta erfarenheterna finns. Just för att ingen tidigare har orkat lyssna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.