Vad vilda hästar inte kan

Det är så mycket jag vill. Så mycket som jag inte kan göra, inte utan att bli sämre. Det är en ständig kamp att stå emot längtan men jag har lärt mig den hårda vägen att jag måste. Om inte dagarna, månaderna eller i värsta fall åren (ja, det har hänt) efteråt inte ska bli ännu sämre. Mer orkeslösa, sjukare, ännu mer begränsade.

Därför blir det så svårt när människor i min närhet ändå föreslår att jag ska göra de sakerna. Bara ett förslag tycker de men det gör ont, av flera skäl. Dels blir det så uppenbart att jag inte kan och med det kommer sorgen, dels gör själva bristen på förståelse ont.

Jag avstår inte för att jag vill. Jag har helt enkelt inget val. Som Rolling Stones sjunger, wild horses couldn’t drag me away. Men ME:n kan.

Be mig inte göra saker som jag blir sjuk av. Jag har fullt upp med att försöka få mig själv att avstå. Det är svårt. Jag behöver all hjälp jag kan få.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.