Att vara bra ändå

Att få ME när man har prestationsbaserad självkänsla är en utmaning. Vem är jag när jag inte längre kan prestera?

Vi är ganska många. Vi som var rätt duktiga i skolan och som började ta det för givet. Att det skulle gå bra för oss, att vi klarade oss. Men så drabbades vi av ME/CFS. En sjukdom som inte går att arbeta bort. Åtminstone inte genom att prestera i skolan eller på jobbet. Lägg till det att man plötsligt inte blir lyssnad på längre. Det är svårt. Sjukdomen sätter sig på självkänslan.

Lösningen går på djupet. När jag inte längre den som gör bra saker. När jag inte presterar på jobbet, kanske inte klarar att ta hand om mig själv eller min familj. När jag inte längre kan göra bra måste jag acceptera att jag är bra. I mig själv. Som jag är. Helt utan prestation. Som Alanis Morissette sjunger:

"That I would be good 
even if I did nothing

That I would be good
even if I got the thumbs down

That I would be good
if I got and stayed sick"

Går det? Ja. Är det rimligt? Det också. Och går inte det så kan vi kanske se det faktum att vi lever med en kronisk sjukdom som en prestation i sig. Att vi skrattar, bryr oss, fortsätter försöka.

Det är en prestation som vem som helst borde vara stolt över.

En kommentar Skriv kommentar

  1. Anja Olergård skriver:

    Megaigenkänning. Men har aldrig tänkt tanken att det är en prestation att ha en kronisk sjukdom. Det är ju faktiskt min största prestation i livet! Tusen tack för ett nytt perspektiv! Nu känner jag mig stolt över mig själv!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.