Allt kan man ta

”Allt kan man ta ifrån människan. Utom en sak – den yttersta friheten att välja förhållningssätt till det som livet för med sig.”

Så sa den österrikiske psykologen Viktor Frankl. Det är ett vackert citat som tecknar en hoppfull och positiv bild av människan. Å ena sidan. Låt oss titta på den andra. Om alla människor alltid kan välja förhållningssätt till det som livet för med sig, hur kommer det sig att så många väljer panik, sorg, hat och psykisk sjukdom?

Allt kan man ta ifrån människan. Man kan ta allt som finns utanför kroppen, man kan ta allt som är och som finns i kroppen. Ändå menar Frankl att det någonstans finns ett jag, bakom en ogenomtränglig barriär, som är skilt från allt det andra. Dit våld, svält, sjukdom inte kan nå. Är det sant? Vad är det som är fredat? Vilken del av människan besitter förmågan att hantera all tänkbar ångest, all skräck och all psykisk sjukdom och välja hur den ska förhålla sig till eländet? Kan alla människor välja att bli en buddha?

Vi kan säkert komma långt, men svaret är nej. Sjukdom, död och svält kan nämligen tränga in i den del av oss som hanterar själva förhållningssättet. Och påverka, i många fall helt ta ifrån oss, vår förmåga att välja. Det där separata jaget, det finns inte. Vi är våra kroppar. Våra sårbara, otillräckliga kroppar. Ingenting annat.

Frankl kanske spetsade sitt citat lite, men om han verkligen trodde på vad han sa är det ett typiskt exempel på den klassiska liberala missuppfattningen, att människor alltid kan välja. I den bor ett förakt för alla dem som ”väljer” fel och en oförståelse för varför de gör det. En oförståelse för människans begränsningar.

Frankls citat är fint. Men det är inte sant, inte i den där generella meningen. En människa som har panik, som har ångest och som helt låter sig svepas med i kroppens krumbukter kan inte nödvändigtvis välja något annat. Det funkar inte så.

Allt kan man ta ifrån människan. Punkt. Det är det vi måste lära oss att leva med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.