Alla dessa berättelser

Det är deprimerande att hänga på ME-forumen ibland. Att gång på gång läsa om konstant smärta, fattigdom, försvunna vänner, kraschade relationer, oförstående FK-handläggare, ensamhet, ohjälpsamma läkare. Förtvivlan över att inte kunna försörja sig, inte gå ut, inte sitta upp, inte kunna ta hand om sina barn. Instängdhet och ensamhet och ingen ljusning i sikte. Det är människor som har haft alldeles normala liv tills det där som förenar oss hände. ME.

Det finns mycket kärlek också. Glädje till och med och en kolsvart, skarp humor som kan få den tröttaste, ledsnaste att brista ut i ett virtuellt asgarv. Jag vet inte var jag skulle ha varit utan de andra. Men att läsa om allt människor förväntas stå ut med. Det får mig att nynna på den här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.